Igår bjöd jag en munk på lunch. Han var en gång i tiden min TM-lärarkollega, men valde för 29 år sedan att bli med i Maharishis munkgäng som kallas Purusha, vilka har uppgiften att meditera extra mycket för att höja det kollektiva medvetandet. Somliga jobbar väldigt aktivt med administrativa och andra uppgifter, men för tio år sedan flyttade min munkvän Marek till ett striktare munkliv i Norra Indiens bergstrakter. Nu var han hemma i Sverige för att förlänga sitt visum. Ryktet hade nått mig, men jag hade inte tillfälle att gå på den utannonserade träffen, då Marek skulle visa bilder från sin speciella tillvaro. Igår kväll återkom den möjligheten hemma i Idealbyn, men jag hade annat inplanerat. Därför passade jag på att bjuda Marek på lunch och fick som efterrätt se hela bildsviten med tillhörande kommentarer. Marek äter inte socker för han är mån om sin hälsa. Det är svårt att komma åt läkarvård om något skulle hända på klostret. Mareks kloster ligger en timmes bilväg plus en timmes bergsklättring från Uttarkashi och den som vill till ett välutrustat sjukhus eller tandläkare måste resa ytterligare 8-9 timmar. Det var inte så roligt när tandinflammationen bjöd på dunkande smärta, berättade Marek. Smart att skippa sockret. En ayurvedisk läkare kallade socker ”ett gift för alla över 50”. När klostret började byggas för 11 år sedan var det många åsnor som fick hjälpa till för att bära upp byggmaterial upp på berget. För tyngre saker anlitades nepaleser. Det krävdes 20 av dem för att få upp ett elaggregat. Strömmen går mest varje dag och det är inte så behagligt, när vintervädret närmar sig noll grader. ”Vi brukar som mest ha 15 grader inomhus på vintern, men det har varit kallare”, sa Marek. När han skulle boka sin resa fick han skriva brev till ett internetcafé i Uttarkachi och be om hjälp. En vecka senare kunde han få svar om hur det gått. Munkarna har ingen telefon och inget Internet. Det blir motion varje dag, eftersom höjdskillnaden mellan sovrummen och de två meditationshusen är som om det var 21 våningar utan hiss emellan. Indier lagar mat efter de har gått västerländsk hygienkurs och tidigare fanns det även indier där som sjöng vediska hymner för de västerländska munkarna. Nu använder de bandspelare. Jag fick reda på att livet efter Maharishis död inte var riktigt detsamma, men det fanns ingen tvekan om att Marek ändå ville fortsätta sin tjänstgöring som medvetandehöjare nära Tibet. På ett sätt var han samma gamla Marek som jag mindes honom, men på ett annat sätt var han i mitt tycke så inprogrammerad på sin meditativa livsstil att han knappt tycktes märka detaljerna i det materiella livet som han utsattes för i Sverige. Han passade på att njuta av knäckebröd, dock! Det var skönt att vara nära honom och jag mådde bra efteråt, men det var inget som jag kunde förklara eller sätta ord på. Marek tyckte att jag skulle åka på retreat ett halvår för min hälsas skull. Kanske ingen dum idé?