blåsippan ute i backarna stod

Inte fattar jag varför det inte går att klippa ut och klistra in saker som jag vill kopiera in i bloggen. Återigen får jag hänvisa till www.unityforall.se för där har jag skrivit det jag ville ha sagt idag!

Igår bjöd jag en munk på lunch. Han var en gång i tiden min TM-lärarkollega, men valde för 29 år sedan att bli med i Maharishis munkgäng som kallas Purusha, vilka har uppgiften att meditera extra mycket för att höja det kollektiva medvetandet. Somliga jobbar väldigt aktivt med administrativa och andra uppgifter, men för tio år sedan flyttade min munkvän Marek till ett striktare munkliv i Norra Indiens bergstrakter. Nu var han hemma i Sverige för att förlänga sitt visum. Ryktet hade nått mig, men jag hade inte tillfälle att gå på den utannonserade träffen, då Marek skulle visa bilder från sin speciella tillvaro. Igår kväll återkom den möjligheten hemma i Idealbyn, men jag hade annat inplanerat. Därför passade jag på att bjuda Marek på lunch och fick som efterrätt se hela bildsviten med tillhörande kommentarer. Marek äter inte socker för han är mån om sin hälsa. Det är svårt att komma åt läkarvård om något skulle hända på klostret. Mareks kloster ligger en timmes bilväg plus en timmes bergsklättring från Uttarkashi och den som vill till ett välutrustat sjukhus eller tandläkare måste resa ytterligare 8-9 timmar. Det var inte så roligt när tandinflammationen bjöd på dunkande smärta, berättade Marek. Smart att skippa sockret. En ayurvedisk läkare kallade socker ”ett gift för alla över 50”. När klostret började byggas för 11 år sedan var det många åsnor som fick hjälpa till för att bära upp byggmaterial upp på berget. För tyngre saker anlitades nepaleser. Det krävdes 20 av dem för att få upp ett elaggregat. Strömmen går mest varje dag och det är inte så behagligt, när vintervädret närmar sig noll grader. ”Vi brukar som mest ha 15 grader inomhus på vintern, men det har varit kallare”, sa Marek. När han skulle boka sin resa fick han skriva brev till ett internetcafé i Uttarkachi och be om hjälp. En vecka senare kunde han få svar om hur det gått. Munkarna har ingen telefon och inget Internet. Det blir motion varje dag, eftersom höjdskillnaden mellan sovrummen och de två meditationshusen är som om det var 21 våningar utan hiss emellan. Indier lagar mat efter de har gått västerländsk hygienkurs och tidigare fanns det även indier där som sjöng vediska hymner för de västerländska munkarna. Nu använder de bandspelare. Jag fick reda på att livet efter Maharishis död inte var riktigt detsamma, men det fanns ingen tvekan om att Marek ändå ville fortsätta sin tjänstgöring som medvetandehöjare nära Tibet. På ett sätt var han samma gamla Marek som jag mindes honom, men på ett annat sätt var han i mitt tycke så inprogrammerad på sin meditativa livsstil att han knappt tycktes märka detaljerna i det materiella livet som han utsattes för i Sverige. Han passade på att njuta av knäckebröd, dock! Det var skönt att vara nära honom och jag mådde bra efteråt, men det var inget som jag kunde förklara eller sätta ord på. Marek tyckte att jag skulle åka på retreat ett halvår för min hälsas skull. Kanske ingen dum idé?

Ken Balson - lägg på minnet!
Det är pinsamt att jag inte ens kan dricka en kopp te utan att fladdra bort från allt vad te heter. Mest dricker jag inte te, för då kan jag ju fladdra direkt. Jag önskar att min VATA inte triggats igång så mycket och jag misstänker medicinen mot RA som den värsta speedboven.
Det går lite bättre med dagens bit mörka choklad. Jag säger till mig att jag måste stanna till och njuta om det ska vara någon vits att ta denna lockande efterrätt. Undrar hur det är att bli masserad med choklad som de blev i lyckoprogrammet på TV? Det kom annars fram väldigt tydligt att man blir lycklig av att ge. Kan det gälla skatt och trängselavgifter också?

I helgen träffade jag på människor som verkade bli lyckliga av att ge. Ken Balson och hans assistent från Danmark ordnade rena ormgropen på Phoenix-kliniken för att hinna ge till så många som möjligt. Vi låg där på madrasser och somliga var inpackade som mumier. Innanför skalet fanns blöta ”pads” indränkta i något som kallas Cellfood. Själv fick jag en hel massa sprutor för att få Cellfood direkt till lymfsystemet och dessa sprutor hängde på min kropp i timmar för att lite i taget öppnas upp så att mer livgivande näring slussades in. Jag fick prova på olika massagemetoder och en bunke med eldskål under som sög sig fast på magen, men mest låg jag och vilade eller kollade runt på skådespelet av allt givande till höger och vänster. Mina öron hörde om vikten av att få bort bakterier från lymfsystemet och att sjukvården missat den viktiga biten. På tavlan stod det att vi behövde vitamin D, K2 och Omega 3. Själv behövde jag visst grönläppad mussla och ”sammet” från rådjurshorn. Plus aloevera.

Det var ju smart att köra en kurs i cellfoodbehandling samtidigt, för då kunde deltagarna på kursen hjälpa till med lite av varje. Jag fick en sällsynt njutbar fotmassage som ledde till skrattorgasm och det var inte för att det kittlade. Bredvid mig fick en femtonårig tjej segla i luften uppdragen på Kens fötter när han låg på rygg. Han kunde en massa tricks för att fixa folks hållning.

Blev jag då bättre av mina 13 timmar i ormgropen? Jag klarade mig fyra extra dagar utan min spruta och blev tillfälligt mycket rörligare i händerna och pigg efter behandlingarna. Ken beundrade resultat som han såg, men inte jag, för jag kan inte med säkerhet säga att mina händer ser mindre reumatiska ut. Däremot kunde jag skala grönsaker idag utan att smärtan satte in och det var skönt. Jag behöver nog en hel massa mer insprutning av Cellfood och väntar nu på att få en ny chans senare i vår. Alla andra jag pratade med var nöjda och inspirerade. Vad som än kom ut av det hela var det en fantastisk upplevelse av att vara omhändertagen med stor kärlek. givandet hängde i luften och blandades med svett samt hårda och mjuka beröringar.Det var bara det jag ville säga.

Vitt, vackert och extra njutbart

Vi undrade om det skulle vara möjligt att gå på Skofjärdens is idag, eftersom det snöat så ymnigt. I morgon är det Vikingarännet, så det är i alla fall plogat en ränna för skridskoåkare. Solen gassade och min sambo fyllde ryggsäcken med den matsäck jag förberett och en hel uppblåsbar madrass. Jag bar bara en kasse med blivande semlor. Det var ändå tufft att pulsa i den djupa snön ner till Mälaren och sedan vidare till den plogade rännan. Där hade vi solen i ansiktet och vinden i ryggen, så det var härligt. Leif med blod från Norrbotten tycker att han får lite av fjällkänslan han saknar, när det går att vandra på isen. Vi klev av från rännan och pulsade till en liten ö, där vi kunde få lä för picknicken. Först ägg, och fullkornsbröd med nyttigheter på och sedan hade vattnet kokat i gasolbrännaren och vi kunde få kaffe och te. Sedan var vi nog de enda på Mälarens is som tillverkade semlor, skulle jag tro. Jag hade förberett, så det var bara att hiva på grädde ovanpå en gedigen platta av mandelmassa med riktig mandel och bittermandel i. Plus brödsmulor och grädde. Mums! Extra njutbart!

Nu är jag trött och lyssnar inte på den inre tjatmostern som tycker att det finns mycket nyttigt att göra, stryka dukar t ex. En lite lur lockar mer!

Hoppsan! har jag en blogg som heter Tryggarekan eller inte? När jag tryckte och hade mig kom jag fram till det, med det är kanske användarnamnet eller adressen till denna blogg. Vägen till att bli en seriös bloggare är lång och krokig. Seriös är jag i alla fall på bloggarna på www.unityforall.

Hej kära bloggläsare!

Plötsligt hoppade jag ur skaklarna och glömde bort att jag är en torsdagsbloggare. Då tänkte jag på det här med hur kropp och sinne hänger ihop. Jag är nämligen en sån person som gärna håller mig i extrema lägen och sällan i lagomfältet. En del av mig vill ständigt äta alla onyttigheter som finns på en gång och en annan del håller hårt i rodret och styr mig igenom den ena tuffa hälsokuren efter den andra. Trots det har jag ännu inte kommit iväg till ett sånt där ställe där man får vältra sig i efterrätter för ett överkomligt pris, men det ska bli. Däremot är jag ganska bra på att till vardags stoppa vid en mörk chokladbit. Som liten gömde jag undan godis till sen, medan min syster åt upp allt på en gång. När det gäller överätning har jag hur många släktkalas som helst bakom mig, där bulimiaknepen hade passat perfekt om jag haft talang för det.

För cirka trettio (hoppsan, vad tiden går!) år sedan tittade en ayurvedaläkare mig utforskande i ögonen och sa att det förekommit en hel del excesser vad mat beträffar. En annan som kunde ögondiagnostik sa att det var tur att jag blivit vegetarian. En tredje ayurvedisk expert sa, att jag aldrig skulle ha samlat på mig alla dessa gifter i systemet om jag ägnat mig åt regelbunden motion. På den tiden tyckte jag att det var motion nog att gå till brevlådan och hämta in posten. Mjukyoga ingick dock i rutinerna och hade jag väl vevat igång den delen av mig som kör hårt, så kunde det gå lång tid mellan fuskdagarna. De två meditationspassen hoppade jag aldrig över, om jag så fick sitta mitt i natten med kvällsmeditationen. Jag vågade helt enkelt inte ramla ur rutinen av rädsla för att den hejdlösa Agneta skulle glömma allt vad meditation hette. ( Som hon glömde tandtråden efter skilsmässan, då förebilden inte fanns längre.)

Denna livshistoria om tvära kast mellan extremlägen skulle kunna göras ännu längre ( Oj,vad jag har kunnat plugga hårt ibland och i andra situationer har latmasken fått styra ostört och dessa veckor av baktokighet som följdes av långa perioder av köpebröd och…..det skulle du allt bra gärna vilja veta vad prickarna står för, det här med avhållsamhet och spyfärdig av för mycket sex), men det intressanta, som jag ville komma till, var att en Traegermassör kunde upptäcka dessa tendenser genom att bara ”leka” lite med min kropp och kolla in mina reaktioner. ” För dig är det antingen eller!” sa hon. Ack, ja!

På grund av denna självkännedom blev jag alltså lite orolig, när plötsligt mitt torsdagsbloggande spårat ur. Jag satt minsann tills ögonen behövde tändstickor vissa gånger, men i torsdags kväll kunde jag inte släppa mitt välbehövliga papperssorterande, som äntligen kommit igång. Där fanns till och med papper från nittiotalet som förpassades till en stor hög på golvet för vidarebefordran till soptunnan eller återvinningen. Feng shui – här har du mig!

Let´s dance, Vackert väder, Kulturfest och lust att sy - ack så många ursäkter......

Nu måste jag göra kvällsmotionen i sängen för annars har allt gått ur styr.

Det är inte lätt att vara 50+ och få för sig att det ska gå att tjäna pengar på en NEW AGE-blogg. Bloggpartner ville visst inte ha mig.

Det viktigaste är ändå att jag vill ha mig.

En vän som varit sjuk och borta från utåtriktad karriär i många år har plötsligt bara fått otroliga erbjudanden från bästa tänkbara skivbolagshåll. Kan lyckan vända för honom så kan det ske för mig också och det står dessutom i mitt horoskop. Jag har också varit sjuk och borta från karriärstegen och jag tänker också snava in i erbjudanden om jobb som vore det den självklaraste saken i världen. Det gäller bara att inordna det i de där 24 timmarna per dag som jag har på mig. Eller hur?

Jag börjar med att snika in ett blogginlägg från förr. Till sist kanske bloggpartner vill ha mig?